Magic.

Denna låt ger mig ENERGI! Har letat efter den ett tag, men är man som jag, som sällan minns artisternas namn så kan det ta en stund. Men nu så. I got it, you got it, we got the magic!! Ooh yes! precis så känns det! Igår hade jag en uppfyllande dag här på jobbet, fick besök av en speciell person som behövde få prata av sig. Jag är så glad att jag kunde vara här för denna person. Att jag fick lov att lyssna och kanske komma med lite råd/vägledning. Eller egentligen bara får vara där som medmänniska. Sådana stunder är oerhört betydelsefulla för mig – för det är då som jag känner mig uppfylld som människa. Att jag får känna mig meningsfull som människa. Tack snälla du för visat förtroende och för att jag fick chansen att finnas här för dig. Min dörr står vidöppen för er alla som kanske behöver lätta er hjärta.

I got it, YOU got it, WE got the MAGIC! Oh yes! Glöm inte hur betydelsefull DU är, att DU behövs, att DU är unik. Vi är alla närmare varandra än vad vi förstår. Därför behöver vi varandra…och jag finns här!

I know sometimes sometimes you feel no hope…
But I’ve been there upon that lonely road…
I took whatever gift he offered me…
Because I knew that he would set me free…

Kramen.

Sådana dagar.

Bilden är från Elenas sida, en liten flicka som lämnade efter sig betydelsefulla små meddelande till sin familj, så att dem inte skulle glömma vad som är viktigt här i livet. Kärlek!

Ibland har man sådana dagar då livet vibrerar så högt och kraftig inom en att man nästan känner livet sippra ut genom ens porer och tårkanaler. Sådana dagar då man verkligen inser livets värde. Då allting känns skört och samtidigt starkt. En sådan dag har jag idag. Jag har suttit en stund och låtet minnen komma och gå i mitt inre. Tankar och minnen kring alla dessa barn som vi fick ha hos oss en kortare stund för att sedan mot vår vilja släppa iväg dem. Det är alla dessa barn som med sin intensitet och äkthet får mig att inse gång på gång hur stort livet är. Så stort och så skört. Tack, tack, tack och åter tack till er. Tack för att ni gång på gång skänker mig den insikten och förståelsen för att jag ska värdera allt jag har runt mig. Att jag har LIVET. Att jag är vid liv – livs levande och kännande. Tack till er för att ni gav av er själva till oss, för att ni kom med era kärleksbudskap och skänkte oss livskunskap. För att ni valde detta för våran skull. Det är så STORT att det tagit år för mig att acceptera detta faktum. Att man kan offra sig för andra på detta sätt. För att buskapet är så viktigt!

Budskapet är så stort men samtidigt så enkelt:

KÄRLEK! Vi är kärlek och vi är alla EN.
KÄR-LEK-EN.

Så min kärlek till er och min tacksamhet för er.

Ödmjukhet.

Bär på funderingar vad gäller ödmjukhet. För visst är det såsom den där hjärnforskaren jag lyssnade till på tv i helgen, hon som sa att att vi i Första hand är känslomänniskor och i Andra hand tänkare. Först Känsla, sedan Tanke. Eller ännu vackrare som Björn Ranelid sa: ”Stranden jag och stranden du och dessemellan Havet Evighet…” Detta hav av känslor som är så komplexa att vi många gånger väljer att misstolka och visar dem ingen som helst förståelse.
För att vi inte vill ta oss tid, utan är snabba att döma ut både oss själva och andra. För att vi är bångstyriga och vill inte erkänna att vi kan vara svaga och små ibland. Kanske för att vi lever i ett samhälle där vi finner stor intolerans gentemot svaghet och litenhet. Nej, för i detta livet ska man vara självständig, stark och oberoende av allt och alla!! Detta enorma hav av känslor blir då plötsligt ett hotande mörkt monster som vi fasar för och för att tillslut drunkna i.
Men jag klandrar varken mig själv eller någon annan för detta. För vem lär oss egentligen att visa ödmjukhet? Är det inte livet själv som lär oss detta? Genom alla våra fall, våra svåra stunder, våra svarta dagar…? Är det kanske så att vi måste tumblas omkring i livet, möta alla dessa svårigheter, drukna i våra egna rädslor – för att någon dag förhoppningsvis lära oss att visa och känna ödmjukhet.

Ge dig själv en paus, ett andrum av stillhet och kärlek. Låt dig själv bara få vara, utan att döma eller kritisera. Varken dig själv eller andra omkring dig.

En hyllning till livet.

Igår kväll när jag låg i min säng för att sova, låg jag och tänkte på hur lycklig jag är. Vad mycket jag har att vara tacksam för. Jag rabblade upp i mitt huvud hur mitt liv idag ser ut, vad det innehåller och vad jag får känna. Det är stort! Jag är stolt mamma till världens goaste och vackraste barn. Jag är stolt syster till världens bästaste syster yster. Jag är stolt dotter till världens bästa mamma. Jag är stolt flickvän till världens underbaraste man. Jag är stolt vän till underbara vänner som förgyller mitt liv. Jag är stolt över den jag är och jag har lärt mig att älska mig själv med alla mina brister och svagheter. Jag har ett arbete som jag gladeligen går till varje dag, för det jag gör känns meningsfullt. Jag har idag ett hem som känns harmoniskt och tryggt. Jag har hälsan med mig och känner mig starkt och frisk. Jag står med båda mina fötter långt ner i myllan och där står jag stadigt. Ibland svajar jag till och det blir något turbulent runt mig. Men idag så känner jag mig så pass trygg med mig själv att jag vet att jag kommer att klara mig och kommer ur det ännu starkare.

Detta är en hyllning till livet. Till livet när den är som bäst. Till livet som jag fick i gåva och som jag förvaltar så gott som jag kan. Jag känner stor ödmjukhet inför mitt liv och allt som den har givit mig. Jag känner stor tacksamhet inför detta liv som format mig till den människa som jag idag är. Jag vågar älska och jag vågar leva. Jag inser värdet av allt detta och vill genom dessa ord ge min hyllning till livet. Jag är din ödmjuka tjänare och lovar att förvalta alla mina dagar med stor omsorg. Jag tar ingenting för givet och jag lovar att fortsätta ge mig hän och våga visa mitt hjärta för omvärlden. Det är det enda rätta vägen för mig. Min livsväg. Mitt liv.

Kramen.

I glädje och i sorg.

Inatt sov jag oroligt, drömde en massa och sista drömmen var en riktig mardröm. Allt jag är rädd för fanns samlad i en och samma drömbild. En hög kajkant, ett mörkt kallt och oändligt hav under mig. I vattnet låt två super superlånga ormar och bara väntade på att få sitt byte, mig givetvis. Vaknade ur denna dröm och kände hur ångesten tog tag i mig och pulserade ut sina ångestångor ut i mitt blod. Jag gick in till min älskling som låg i vår säng, själv sov jag halva natten inne hos Miranda, detta eftersom Mirabel intog plats i vår säng. Orättvisa ni vet Jag kröp intill honom och försökte slappna av. Det var svårt men med all den kärlek han alltid lyckas förmedla till mig så kom så tårarna till slut. Dessa förlösande tårar i kombination med min älsklings genuina kärlek och förståelse för en varelse som jag. Han har verkligen förstått att jag är i behov av mycket ömhet, kärlek och närvaro. Det är vi givetvis alla i behov av, även om vissa människor inte vill kännas vi detta. Utan ska agera starka och aldrig visar sig svaga. Tro mig en sådan person har jag också kunnat vara. Men med honom så varken kan jag eller vill jag. För äntligen har jag mött en man i mitt liv som inte dömmer mig, som inte ställer massa krav utan bara älskar mig precis för den jag är. En varelse som jag som kan bli oerhört svag och liten när ångesten tar över och sorgen väller ur mig.

Tack fina älskade för att du finns hos mig i både sorg och i glädje. Alltid vid min sida. Du och barnen är mitt allt!

Nu sitter jag här med en rykande kopp kaffe vid min sida och bara njuter av att åter ha en underbar dag framför mig – tack vare dig och din kärlek!!

En fin låt till dig!

Vad är det som går och går men aldrig kommer fram?

Igår åkte jag karusell nästan hela dagen, det verkligen snurrande och susade kring mig. Eller rättare sagt, igår lekte JAG karusell hela dagen, för det var ju jag som snurrade omkring så vinden susade kring mina ben. Framåt eftermidagen när jag lyckades sätta stopp på detta karusellande så kände jag tyngden över mina axlar. Det var precis som om att någon hade placerat ut tio kilos vikter på vardera axel. Detta gjorde å andra sidan att jag tvingades stanna upp och ge mig tid att reflektera över min dag. Jag kände hur jäktad jag var, jag kände att jag inte hunnit med någonting där hemma och att jobbet bara växte i omfång. Men någonstans i mina tankebanor lyckades jag disikera ner min dag och kunde konstatera att jag hunnit med MASSOR. Att jag inte bara lekt karusell utan även lyckats med konsten att jonglera med massa bollar samtidigt. För fasen vad grejer jag gjort bara för att nämna några, storstädat, badat barnen, byggt lego, fixat lunch, röjt i barnen rum och jobbat, jobbat, jobbat – vid den förbaskade SatansDator! Där! Där kom jag på var problemet låg. Vem tror jag egentligen att jag är, nya superkvinnan som både fixar att jobba och vara hemma med båda barnen  och detta samtidigt? Vilken idiot man kan vara.

Så jag hade ett långt samtal med mig själv och trampade vidare mot affären för att handla, gjorde upp en plan som jag hade för avsikt att följa resten av dagen och framöver också för den delen. När jag kom hem satte jag mig på balkongen (för gissa vad förvånad jag blev när jag insåg att det var strålande sol ute) för att läsa min nya tidning och bara njuta av solen. Då passade jag på att kolla av min jobbmobil – fasen också – karusellbenen var igång igen!! Så folks upp och skutta och beskåda denna enmansföreställning av Angelina som både kan spinna med benen och jonglera med tio bollar. Inte nog med detta hon kan även samtidigt cykla (!) och kolla lägenhet och fotografera dennna.

HELA min kväll var bara ett enda stort kaos och allt detta var MITT egna fel. Jag stupade i säng och drömde om jobbet!! MEN idag är en ny dag – med nya möjligheter och idag ska jag dra ner den där spaken på min rygg och stänga av mig själv för att bara vara. Så idag ska jag ägna mig åt MEDVETEN NÄRVARO.

Så vad var det som går och går men aldrig kommer fram? Ja det svaret har ni ju redan!

Ha en underbardag!

Alert! Alert! This computer has had a major crash-down……piiiiiiiiiiip…….piiiiiiiiiii…p

Glad.

Känner mig så himla glad idag! Ja egentligen inte av någon egentlig anledning utan bara sådär spruddlande glad, är så kär i mitt liv just nu! Ville skriva och dela med mig av denna min glädje för många har mina mörkare och sorgligare inlägg varit, jag har behövt dem givetvis. Eller rättare sagt så har dem många gånger ”räddat” mig från att försvinna längre ner. Men idag så vill jag dela med mig av min glädje och min nyfunna passion för livet. Jag känner mig oerhört tacksam för att kunna vakna upp och känna mig lycklig, kär, omtyckt och behövd. Då bara spritter det i mig – detta trots att jag är extremt morgontrött Sen är det så härligt att kunna dela med sig av denna glädje, jag orkar och vill det numera. Det är småsaker som gör det, jag hälsar glatt på folk jag möter, håller upp dörrar och ger komplimanger. Stöttar om det behövs och finns med båda mina öron där för dem som behöver kanske prata av sig. Jag älskar att kunna dela med mig och lyfta dem som finns omkring mig, och jag passar på extra mycket nu när jag själv mår som en primadonna hihi.

Igår bjöd jag min älskling på middag, kände ett sådant sug efter att skala, skära, hacka, riva och bara sno runt med händerna bland alla råvaror. Satte på lite musik och satte så igång. På menyn stod ungsrostade grönsaker med marinerad fläskfilé. Blev lyckat om jag får säga det själv och jag kan berätta att vi faktiskt nådde botten på ungsformen – den stod där och gapade tom så fint Sen var jag så mätt så magen stod rakt ut!

Idag är det jag som blir bjuden på middag och jag har för mig att det blir kyckling av något slag med blåmögel ost. Låter även detta som ett vinnande koncept, men den stora vinnaren är jag som får äta upp allt det goda!!

Ha en underbar dag och kom ihåg att DU är den viktigaste personen i DITT LIV!! <3

Kramen.

Två blir fyra.

Nu är äntligen mina småtroll hemma!! Vad jag har längtat efter dem, ja inte bara jag utan även Andreas och mormor såklart. Men mest jag! Vi möttes upp inne i byn för jag var redan där och åt lunch. Oj, oj, oj vad mycket dem hade att berätta för oss. Det bokstavligen bubblade ur dem båda. Sedan var det presenutdelning, Miranda har gjort en så kallad present-present till mig. Ja det var liksom prensenter i presenten. Miranda hade skrivit flera små brev till mig, där hon skrivit hur mycket hon saknat mig, Andreas och katterna. Och sen hade hon skrivit bland annat så här:

” Jag fattar inte att jag älskar dig så mycket!”

Mitt egna lilla hjärtegryn!!! Jag fick hålla tillbaka tårarna då vi satt i uteservering, men det var inte lätt. Sedan gick vi alla och åt var sin stor glass!

Idag två blivit fyra och jag är världens lyckligaste Angelina!!!

Önskar er en underbar fredag!

Kramen.

Länge sen sist.

Det var ett tag sedan jag var här och skrev. Livet rullar på för fullt och jag har bara njutit av denna tid. Jag har haft tre veckors semester och än väntar mig ytterligare en vecka. Så nu mellanlandar jag på kontoret och jobbar, men mest sitter jag och längtar hem till mina älsklingar. Ja för så är det ju. Att det var inte bara ett tag sedan jag satt här och skrev, utan även ett bra tag sedan jag mådde så här bra med mig själv och mitt liv. Jag har förvisso skrivit en del om det redan men för min egen del behöver jag skriva om det igen och igen. För jag måste nästan nypa mig själv i armen för att övertyga mig om att det inte är en dröm. Utan sanning, verklighet, på riktigt!

Det känns som om jag skulle ha mycket att skriva om men jag får liksom inte ur mig det. För egentligen ser ju mitt liv ut som förr, det vill säga jag arbetar på samma ställe, jag bor i samma lägenhet, jag har samma barn (hehehe) och bor kvar i samma stad. MEN! mitt liv ser ändå helt annorlunda ut. För idag är jag lycklig och får dela den lycka med mina barn och Andreas. Vi är verkligen som ett litet pussel där alla bitarna passar perfekt med varandra. Äntligen har jag någon vid min sida som verkligen vill dela sitt liv med mig. Vi vill vara tillsammans med varandra jämnt, vi hittar på roliga saker, vi lagar mat tillsammans, vi skrattar, vi gråter, vi samtalar, vi sitter i tysthet och bara njuter. Detta mina vänner är äkthet och livet för mig!

Min resa har var krokig, trasslig, svår, kämpig – men värt varenda mödosamma steg jag tagit. Detta liv vågade jag aldrig hoppas eller ens drömma om som barn. Då jag fick en svår start här i livet med en dominerande och förminskande far. En far som aldrig var någon far utan en person som ville styra och dominera hela tiden. Som sa Nej istället för Ja. Som slog istället för kramas. Som hindrade istället för att stötta. Nej detta är en dröm som besannats mig, En gåva från ovan. Ja jag är evigt tacksam för allt det fina och goda som jag idag får uppleva. Detta är mitt liv och jag är lycklig!

Men en liten nyhet kan jag väl komma med. Jag har nämligen börjat träna seriöst numera. Styrketränar och även konditionstränar. Shit pomfritt det trodde ni inte va?! Hihihi. Joho då så är det med den saken. En egen PT har jag också som fixar Gainomax och schemalägger min träning (eeeh kan ni gissa vem? hehe) Nu ska här byggas muskler och spänts i denna arma kropp, 35 åringen to be. Vadå??!  Åldersnoja??!! Nääää…

Puss på er!

 

Fina fisken.

Det är ju precis så här det ska vara. Livet rullar på i full fart och varje dag är en dag att lägga på minnet. Ja det är ju precis så här det ska vara och så här det ska kännas. Sammanhållningen mellan oss fyra blir starkare för varje dag, och den där oerhört fina familjekänslan blir större och starkare. Jag njuter!

Måste berätta vad som hände häromdagen när vi alla fyra var och badade på kvällen. Detta som skedde är ett starkt bevis på vilket förtroende jag känner och vilken trygghet Andreas ingivit mig. Jo, vi badade och båda flickorna var i det djupa vattnet. Mirande simmar och Mirabel är i Andreas famn. Jag börjar känna mig frusen och bestämmer mig för att gå upp. Så gör jag också. Utan någon som helst tanke på vad jag lämnar i vattnet. Jo båda flickorna med Andreas. På kvällen när vi ska sova säger han till mig att det kändes så bra att jag kan visa honom ett sådant förtroende, att jag till och med kan gå upp ur badet och dem får plaska klart. Men shit!!! Det är då det går upp för mig, och med det också ett stort dåligt samvete. Vad gjorde jag egentligen??!! Ja som ni förstår är det kluvna känslor jag känner. Å ena sidan är jag förundrad över hur naturligt det känns och hur trygg jag känner mig med honom. Å andra sidan en gnagande känsla inom mig att jag kanske gjorde fel. Men vet ni?! Nu några dagar senare så förstår jag ju vad som har hänt inom mig. Jag har ju släppt in en ny fin människa helt och fullt i mitt liv, och i mitt liv finns två småtroll som jag älskar över allt annat. Och mina småtroll visar han att han älskar och därmed kan jag låta mig ”släppa kontrollen”!! Det var precis vad jag gjorde härom kvällen, jag tillät mig släppa kontrollen och därmed tillät jag Andreas få älska mina tjejer och få en chans att visa att även Han finns där för dem! Detta är Kärlek – vår fina familj!!

Kramen.